Hennes ansikt (Heftet)

Forfatter:

Legg i ønskeliste

Forfatter:
Innbinding: Heftet
Utgivelsesår: 2013
Antall sider: 56
Forlag: Cappelen Damm
Språk: Bokmål
ISBN/EAN: 9788202368043
Kategori: Lyrikk
Omtale: Hennes ansikt

Kristin Bergets tredje diktsamling foregår langt inne i norske skoger. De fysiske omgivelsene er nedstrippet: Kvinnen, huset hennes, hundene, en radio, dyrene hun jakter på, mens tradisjonelle rollefordelinger settes på spill.

I drømmen i drømmen drømte jeg at vi hadde
en seier i vente

Til toppen

Anmeldelser av Hennes ansikt
"Lesbisk erotisme, voldsforestillinger, spill med seksuelle identiteter og utforskning av ulike former for overskridelse på et språklig, erkjennelsesmessig og fysisk nivå, har vært viktig i Kristin Bergets forfatterskap siden debuten i 2007. Hun har også hele tiden vært en risikovillig, kompromissløs forfatter med litterær dødsforakt i pennen."Jens Wabø, Sideview.noLes hele anmeldelsen
"I «Hennes ansikt» skriver hun fram et refleksjonsrom som tross den umiddelbare enkelheten gir plass til vidtfavnende problemstillinger knyttet til å være menneske og forfatter. ..Hun har tyngde og sensibilitet."Cathrine Strøm, Klassekampen
23 apr 2014 Hennes ansikte, Kristin Berget Den norska poeten Kristin Berget har skrivit en skickligt upplagd diktcykel om jakt på djur eller människa. Den är pricksäker i all sin sparsmakade glans. Man kan vara svältfödd på mycket. Utan att veta om det. För den som helt plötsligt saknar norsk poesi finns lyckligtvis norskan Kristin Berget översatt av Ida Linde. För fyra år sedan utkom Der ganze weg på svenska, och nu alltså Hennes ansikte, av den här begåvade poeten (född 1975). Då utspelade sig dikterna till stor del i storstadsdjungelns Berlin, medan det nu rör sig om en skog av mer bokstavligt slag. Ut i skogen beger sig diktjaget, men inte för att gå på tur: rustad med gevär söker hon efter en bortrymd kvinna. Hon heter Nathalie, och hon kan vara diktjagets älskarinna. För alla som är bekanta med Tjechovs gamla formel – hänger det ett gevär på väggen i första akten ska det avfyras innan sista akten är slut – blir det en spännande väntan på det eventuellt avlossade skottet. Nå, skjuter diktjaget? Sista dikten ger svaret, och utan att avslöja för mycket kan jag bara säga att jag rycker till av hur det är genomfört snarare än att jag tycker mig höra smällen. Berget arbetar med antydningar. Samtidigt är hennes poesi klar, koncis, och skriven i fullständig koncentration, där så oerhört mycket sägs med så oerhört få ord. Det är precisionen som är det sammanhängande elementet, med osvikligt sikte: ”Kikarsiktet är av bästa sort / visar världen lite högre än den är / Det tar jag i beaktning / när jag skjuter”. Det är på gränsen till att bli en pedantisk noggrannhet, där Berget riskerar att putsa sin dikt nära perfektionens briljans. Men lyckligtvis kvarstår det gåtfulla intrycket, och de korta dikterna åstadkommer skarpa avtryck. I dikterna förekommer en slags identitetsförskjutning, där diktjaget mer eller mindre uppgår i skogen, anpassar sig efter sin miljö: ”Märker att jag mimar böner när jag går ut med djuret / Märker att jag råmar i sömnen”. Detta drag fanns även i den förra boken, men är nu mer enhetligt utfört. Det är som att Berget här skriver mer avslappnat, och mer övertygande. Resultatet blir då en mer risktagande dikt, där rysligheterna droppar in i berättelsen, i en skogsmiljö som är lika vacker som den är skrämmande. Skogen är betydelseladdad mark för poeten, och nog är det svårt att undvika föregångares upptrampade stigar. Dantes mörka skog i Den gudomliga komedin, The Cures kärlekskranka skog i ”A Forest” och Triers frånstötande skog i Antichrist. En annan referens, som Berget tydligt förhåller sig till i sin dikt, är 1900-talsklassikern ”Todesfuge”. Det är svårt att tänka sig något mer träffsäkert än Paul Celans dikt: ”han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott”. Bergets skog är utpräglat arketypisk, saknar fasta konturer. Snarare har hon laddat den med skymningsgrå atmosfär, där hon suggestivt skriver fram en spännande berättelse som kan innehålla bråd död. Jägaren får vara på sin vakt mot den opålitliga omgivningen. Det är en laddad dikt där poeten skjuter skarpt – och träffar. (Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2013Jõnkõpings-Posten
Kärleksjakt i Bergets förtätade skogsdikter 2 juli 2014 kl 16:50, uppdaterad: 10 juli 2014 kl 14:43 PoesiHennes ansikte Kristin Berget Övers: Ida Linde 52 s. Rámus förlag I “Hennes ansikte”, Kristin Bergets tredje diktsamling, befinner sig berättarjaget i en liten stuga i en skog. Hon äger ett gevär, patroner till vapnet och jakthundar. Hon laddar geväret, släpper ut jakthundarna och tänker på hjortar, på stora, råmande elvataggare. Hon är stark i sin ensamhet. Med enkla medel målas den starka isoleringen upp: veden ska huggas, maten ska lagas, stugan ska hållas i gott skick. Miljön framträder tydligt utan att språket tyngs av alltför mycket deskriptivt material. Jagets vardag målas upp bestämt men avskalat. Vedstapeln omkullblåst regnet och det uppblötta sågspånet Jag har kokat soppa på rådjursben lyssnar radio Nu är det mörkt utanför fönstret Det är mörkt Så långt är dikten lättillgänglig. Språkligt klar och med en rytm som gör läsningen njutbar. Jag läser långsamt, ibland högt, och drar ut på dikterna. Sakta kryper sig dock förtätade partier in vilka bär på ett sårigt raseri. Till en början hela strofer, därefter enstaka inkilade rader. I dessa partier mejslas bland annat berättarjagets förvirring inför sina otillräckliga minnen fram. Hon har förlorat en älskarinna. Kärleken glöms. Minnet tappar sin kronologi och det som kvarstår är ilskan. Hon jagar och jagar sin älskade. Varje dag går jag länge längs älven När solen står som högst kastar ingen skuggor tänker jag på olika sätt att avliva henne Skulle jag säga fälla En och en står dikterna nakna och enkla framför mig men sammantaget utgör de en komplex helhet. Berättarjagets röst är stram men däri finns även drag av en lakonisk humor som Ida Lindes översättning fångar väl. Det måste ha varit julafton det varma vinet det svarta fåret Trots diktsamlingens korta längd samsas en mängd referenser om utrymmet. Och om jag skulle drista mig till en invändning så är det just mot den upphakning som dessa referenser ibland tynger texten med. Läsningen hakar upp sig. Högläsningen avtar och ersätts av ett mumlande. Jag tar om och slår upp. Med detta sagt vill jag dock inte slå ett slag för den motståndslösa läsningen, tvärtom, ett visst mått av motstånd, tvång och våld krävs enligt mig i all läsning som gör avtryck. Snarare är det mängden referenser och sättet på vilket de lämnas okommenterade eller förvirrande okontextualiserade som utgör ett obalanserat inslag i en annars stringent och oroande text.Negar Naseh, Svenska Dagbladet
Talande tystnad Dela denna artikel Facebook Twitter Google Plus Tipsa Utskrift boken Publicerad 23 april 2014 kl. 04:00 Kristin Berget. Kristin Berget skriver en expressiv dikt i ett mycket reducerat tilltal. Hon använder en form som är både öppen och sluten på samma gång. Det är också den paradoxen som blir livgivande i hennes dikt. Hennes förra diktsamling var ett språkligt samarbete med författaren Mara Lee – "Min natur" – och det är möjligt att det finns spår, klanger och ekon mellan samarbetsvolymen och den nu utgivna Hennes ansikte. Det här är en diktsamling som jag läser på flera olika samtidiga plan, inte minst fungerar det som en omdiktning av en slags romantisk arketypisk diktning där det kvinnliga jaget alltid varit en del av utsmyckningen. I "Hennes ansikte" är dikten däremot renskrapad, barskrapad om man så vill. Naturen är besjälad också här, fastän grym. Berget skriver sig ner till en språklig basnivå. Transportsträckor, gester, omvägar – ingenting av det finns kvar i lyriken utan istället stiger hennes egen röst fram som en klar tydlig brännande låga. Hon låter språket bränna sig ner genom ett tätnande omgivande mörker. I "Hennes ansikte" möter vi referenser till knapphetens mästare redan på första sidan. Hon anspelar nämligen på Paul Celan och hans "Dödsfuga". Berget skriver: Nätterna går åt till Todesfugan rensa krut från eldröret slutstycket och kammaren. Celan tycks mig återkomma. Bergets dikt är kroppslig, fysisk. Den är samtidigt våldsam i sin reducering. Hon arbetar med ett konstant gränsöverskridande. Det är tematiskt inte minst i sin prövning av sig själv. Det är ofrånkomligt att dikten då kommer att röra sig mellan de två polerna tiga och tala, för hur kan vi skriva om det som inte går att artikulera, formulera? Berget skriver "Avbildad vänder hon bort blicken/eller ner/Vegeterar/Inga synliga slag mot munnen men/ett förhållande mellan/tal och tystnad". Det finns en slags omvänd utvecklingslinje som löper genom samlingen, även om det kanske är mer korrekt att benämna det som en enda sammanhållen dikt. Hon rör sig omkring människoblivandets villkor, talandets villkor: "Nu vill jag att snön ska/fylla det här rummet/Begrava mig och tystnaden/Jag vill inte vara här mer". Det "Du" som dikten riktas emot är ett "Hon" som är underkastat både språk och våld och kanske är det diktens egentliga epicentrum. Det är rörelsen bort från ett språk som är makt: "Massgraven ropar/Allt detta är patriarkat". Det överskridandet av gräns är både en fråga om genus och sexualitet och naturligtvis en konstant rörelse just mellan det som går att utsäga och det som måste tigas fram: "Jag läste hela hennes bok i ett streck/Sedan skrev jag/som om det är en rättssak/där domarna är okända." Ida Lindes tolkning är kongenial, utsökt, distinkt som en plötslig insikt. Kristin Bergets "Hennes ansikte" är en komplicerad och ibland svårforcerad diktsamling, på ett sätt. På ett annat sätt är den som musik, röster och ljud som bara övervinner läsaren. Kristian LundbergKristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad

Til toppen

Om forfatter
Kristin Berget, født 1975, bosatt i Drøbak. Debuterte i 2007 med diktsamlingen loosing louise, og utga sin andre samling, Der ganze Weg, i 2009. I 2013 kom Hennes ansikt og Min natur. Bøkene er oversatt til svensk, polsk og serbisk. I 2012 var hun nordisk kandidat til «European Poet of Freedom Award» i Polen. Kristin Berget har studert ved Litterär Gestaltning i Gøteborg. Hun har vært redaktør for Signaler siden 2010, og hun var kunstnerisk leder for Harpefoss Poesifestival 2012. Samme år ble hun tildelt Tanums kvinnestipend. i 2014 ble hun tildelt Stig Sæterbakkens minnepris.